Just nu så har jag ingen aning om jag är rätt.
Är jag på rätt plats, är jag på rätt ämne, är jag rätt?
Jag går på förskollärarlinjen HT12 som utspelar sig på göteborgs universitet.
Mitt liv består av oändliga sidor i böcker som ska läsas, uppgifter som ska göras, matlådor som ska ätas upp, skratt med mina fina klasskamrater, tenta-öl drickande, fikande med tre koppar kaffe minst om dagen, ännu mera öl och fina kvällar med min kille.
Men är jag rätt? Det vet jag inte. Jag är rätt med mina vänner, med min familj och med min kille.
Men skolan?
Det vet jag inte.
Ena dagen så är jag det, den andra så är jag inte det.
Jag vet om att jag måste utbilda mig för att bli det jag vill bli. Men är det rätt? Är det rätt för mig att stanna i Sverige, göteborg? Dedt känns som att jag behöver mer. Jag vill släppa allt, tömma mina sparpengar och sticka härifrån ett tag. Jag vill åka iväg alldeles ensam och hitta mig själv.
Men ändå inte. För jag är så fruktansvärt rädd för att ensam.
Jag tittar tillbaka på min sommar. Med minnena är det den bästa sommaren jag har haft i mitt liv. Jag har aldrig gjort så mycket på en hel sommar.
Jag blev singel tre dagar innan jag fyllde år. Jag fyllde mina dagar med jobb, öldrickande, nätter av bdans och lämnade aldrig en sekund till att tänka efter.
Det fungerade under sommaren. Men så fort det blev kallare och hösten kröp sig på. Bland annat när Sandra, min vingman och bästa vän hittade sin kille. Nu var det inte längre hon och jag som behövde fylla tomrummet som gapade i våra bröst. Nu stod jag ensam. Jag hade fyllt mina sommarnätter med att dansa med pojkar lite för nära, att inte sova och dagarna var det jobb som inte heller tillät mig att tänka.
Jag älskade det. Men om jag var lycklig? För stunden. Men i det långa loppet? Troligtvis inte.
Nätterna trängde sig på, och när man inte längre kunde gå och lägga sig hur som helst för nu hade man en dag efter som man behövde ta hand om, då fick jag stanna hemma. Och där kom tankarna.
Jag var 20 år gammal och var rädd för att jag skulle förbli ensam i resten av mitt liv.
Jag träffade A, min kille. Vi hade världens bästa dag första gången vi träffades. Men efter det blev det kaos. Men det spelar ingen roll nu för tiden. Månaderna som var däremellan var bland de bästa jag har haft. Det var som att jag hade sommar igen. Jag var aldrig hemma, jag var alltid hos mina vänner. Helgerna bestod av att man gick ut på fredag, var bakfull på lördag och gick ut igen till att låta söndagen till inget. Jag älskade det och hatade det på samma gång.
Jag kände mig levande. Men ändå så visste jag att jag inte var det.
Sen kom A. Han tog bort mitt tomrum som gapade. Jag trodde att jag var kär i mitt förra förhållande, men det var jag inte.
Men nu då? Varför känns det inte som att det jag gör är rätt? Jag önskade så innerligt att jag kunde veta det själv. Jag vet inte om jag har hamnat rätt, om det är det här jag ska göra i mitt liv. Men jag kan inte komma på något annat som jag skulle vilja göra så jag stannar kvar. Det kanske inte heller är det rätta, men det är så jag gör.
Det som är svårt är att jag kan inte greppa över att jag ska göra en sak konstant i tre år, när jag känner mig osäker. Men detta halvåret har ju gått så himla snabbt och jag vet att jag kommer få jobb så fort jag kommer ut, för det är en sådan himla brist, och jag är så himla bra på det jag gör. (Om man nu får skryta, men det är så himla mycket fina människor som har sagt detta till mig.)
Jag försöker förgylla varje dag med en liten sak. Jag vill känna lyckoruset. Jag vet inte hur jag ska uppnå det idag, men jag börjar med en kopp kaffe i ett par klackskor.
