Jag vill spotta dig rakt i ansiktet, jag vill stirra dig rakt i ögonen medan jag gör det.
Jag vill se ditt ansiktsuttryck när jag gör det.
Jag vill spotta dig rakt i ansiktet för att sedan bara gå därifrån. 
Detta vill jag göra varje gång jag ser dig. 
Men det gör jag inte.
Jag fryser till, fäster blicken och byter riktning. 
Fortsätter att tillåta dig att tro att det du gjorde var nog inte så farligt. 
Fortsätter tillåta dig att lamslå mig.
Jag är enligt den normen som finns i samhället "accepterad". Fy fan. 
Jag väljer själv att ha piercingar, väljer själv att töja örat (nyfunnen idé). Jag väljer själv att stå ut, men jag står ändå inom normen fortfarande. Långre och längre ifrån har jag förflyttat mig genom åren, men jag står fortfarande inom boxnormen. 
 
Jag älskar hur feminismen har öppnat upp mina ögon för saker. För hur jag hanterar situationer med en helt annan förståelse än vad jag gjorde innan. Jag har alltid vetat om att jag inte har varit den mest vanliga tjejen. Alltid varit med killar, aldrig riktigt passat in med tjejerna. Jo, passat in har jag gjort, men aldrig känt mig bekväm. Jag har stått där, fnissat när killarna fick välja inom idrotten, när de alla stod utanför för att kolla in i omklädningsrummet efter. Lyssnat när de har valt att kommentera kvinnors kroppar utan att de ens känner människorna.
 
Jag har skämts när min vän drog upp min klänning mitt i den stora korridoren i 9an. Skämts för hur jag framstod istället för att bara skälla ut, dra en örfil rakt över ansiktet på killen som gjorde det. Allt för at inte bli kallad den galna bruden. Bitch bruden. Jag skrek ofta, kunde inte "kontrollera mina känslor" och jag trycktes ner. Jag skyller inte på killarna, de visste inte bättre. För de blev inte utskällda av lärarna när de gjorde saker mot oss flickor. 
"Han är nog dig i håret för att han tycker om dig". 
 
MEN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! ÅÅÅHH PISS LÄRARE KAN DU INTE BARA SE VAD DU GÖR FEL??
 
Fast så sa jag ju inte.
 
Jag valde istället att nicka och säga; okej. Vilket ledde till att jag inte nästa gång vågade komma fram till läraren och säga till. "Hen kommer ändå inte lyssna.."
 
Jag älskar min mamma, och min pappa. De har alltid stått bakom mig. De håller inte med om alla mina val (till exempel mina piercingar och töjning), men de har alltid alltid alltid stått bakom mig. Pappa som hejar på när han har fått reda på att jag har sagt emot mot något som är fel, Mamma som jag har haft sådana underbara intellektuella diskussioner med. 
 
Men det är inte tillräckligt att kunna bryta sig loss. Jag står likförbannat brevid killarna som har självmant satt sig längst upp i listan. De som trycker ner, drar skämt och dåliga argument. Som inte uppmärksammar en när man kommer och ställer sig brevid dem. För att det är något som lockar. Det senaste vet jag inte om det är för att de lockar med sina samtalsämnen eller om de lockar för att jag gillar att observera människor. Se hur de fungerar i en grupp. Se hur de har fått alla att sätta sig under de. Ser hur de knäpper med fingrarna och får alla att göra som de vill. 
 
Men främst av allt att se hur de reagerar när jag kommer fram, som inte ställer mig i ledet fullt ut. Jag är den som puttar lite, rubbar linjen. Tar ett steg ut då och då för att kolla runt. 
Men jag ser fortfarande till att jag alltid har kvar min plats. 
 
Jag som vanligt kommer inte alltid fram till vad jag menar i mina texter.
Men det är en sak som jag vet om. Det är inte alltid de där tonårspojkarna som det är fel på, eller vilken ålder de än har. Det är att vårt samhälle är präglat av en gammal gammal ideologi som tyvärr inte försvinner i första hand. 
Det kommer nästan alltid uppifrån. 
Jag skyller inte på männen. Men vi behöver er också. Vi behöver allihopa för att hjälpa flickor i samhället att våga vara den stökiga. Att växa utåt och inte inåt. Men vi behöver också alla för att låta pojkar växa inåt och inte bara utåt. 
 
Feminismen behövs för att vi behöver en förändring. Vi behöver den nu. Jag lovar att jag inte längre ska vara den tysta lilla längre. Jag tänker i framtiden komma in i ett sällskap och säga rakt och klart: HEJ! 
Tiden med att stå brevid och lyssna, att inte vara med i diskussionen är över. 
 
Är ni med mig? 
 
Jag har träffat en pojke vars ögon glittrar när har tittar. 
En pojke som har gett mig stubbskavsår på hakan. 
Som satt bakom mig och höll om mig morgonen dagen efter hemma festen när jag drack mitt kaffe. 
Även om det var en massa människor bara bakom ett skynke. 
Men som bara fortsatte sitta bakom mig, utan att bry sig.