Det här är min värsta berättelse jag förhoppningsvis kommer någonsin kunna berätta för er. Jag vill aldrig uppleva detta igen och jag vill aldrig att någon i sitt liv ska uppleva det heller. Detta är min historia men jag berättar inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag berättar för att jag vill att ni ska få upp ögonen. Jag vill att ni ska få upp ögonen hur det faktiskt kan se ut. Hur man kan gå i ett förhållande i fyra månader och vara blind. Och till slut hur man känner sig efteråt när man äntligen går därifrån. 
 
November 2012
 
Jag träffade en pojke via siten badoo, vilket är en gratis internet dejtingsida, min mamma var galen på mig. Undrade hur JAG, som var hennes sociala lilla fina dotter, kunde tänka mig att gå genom internet för att träffa någon. Men jag har alltid gillat spänning. Alltid gillat när man gör saker som man egentligen inte får enligt normerna i samhället. Att gå emot har alltid varit en grej för mig. 
 
Dagarna innan det bestämda träffas datumet var olidliga. Fjärilarna i magen hade skapat kalabalik. Kvällen innan kunde jag knappt sova. På morgonen tog jag på mig mina svarta jeans jag hade köpt några veckor innan, min beiga tröja med guldtrådar i stickningen, min bruna skinnjacka och mina svarta skor. 
Skoldagen var oändligt lång. Jag var hemskt hemskt nervös. 
Jag åt lunch med min vän innan, tvingade henne att stå på hållplatsen, ifall han inte var den han påstodd att han var eller att han inte skulle dyka upp. 
Vi möttes. 
Gick igenom slottskogen och pratade som aldrig förr. 
Vi fortsätte til att äta middag, att ta en öl, att gå på bio, att ta en fika. 
Jag hade jätte trevligt. 
 
Jag åkte hem och det blev ett uppehåll mellan oss. Ungefär fem veckor. Det handlade om ett triangeldrama. 
Han kontaktade mig, bad om en andra chans och en fika. Jag gav efter. 
 
Det dröjde inte lång tid innan jag blev kär. Efter ynka två veckor sa vi att vi älskade varandra. Vilket vi verkligen gjorde. Jag kommer ihåg att jag konstant tänkte: Det är såhär det ska vara. Det här är det rätta. Den här människan är den rätta för mig. 
 
januari 2012
 
Vid taget som denna bilden tog hade vi vart ihop i två månader. Vi hade spenderat nyår tillsammans, jul, utekvällar. Jag hade tagit hand om han när du var full och han om mig.
Han hade blivit arg på mig om jag pratade med någon på krogen. Jag försökte hela tiden förklara för han att det var inte mitt fel att en annan kille hade kommit fram till mig och frågat hur min kväll var. 
Han sa till mig att jag kunde lika väl gå hem med han om han nu var så himla trevlig. 
Vi tjafsade en del men när vi väl sågs var det bortblåst. 
 
En gång tog han min telefon när vi var hemma hos din vän. Han hade kollat igenom min telefon och berättade för mig. Han undrade varför jag hade skrivit till min vän "hjärtat". Denna vän hade jag plus en annan tjej vart med under dagen. Eller om det var dagen innan. Jag berättade för honom att de smsen han hade läst var ett år sen. Jag visade datumet och allting. Han blev rasande. Han ville inte tro på mig. 
"Jag vill inte förlora dig, jag är rädd för att du ska lämna mig. Det är därför jag beter mig såhär. Kan du inte bara förstså att jag tycker om dig så himla mycket?" 
 
Vi pratade aldrig mer om den kvällen jag och han. 
 
I mitten av januari flyttade jag in för två månader hos honom. 
Vi hade redan pratat om att vi skulle hitta lägenhet tillsammans. 
När han och jag bodde tillsammans bråkade vi varje dag. Ibland stort och ibland om vem som skulle diska. Men vi bråkade om någonting varje dag. 
 
Han blev mer och mer misstänksam om vad jag egentligen gjorde om dagarna när jag sa att jag pluggade. Sådär mycket plugg kan du väll ändå inte ha? Varför kan du inte sitta och plugga med mig istället? Varför måste du sitta så sent på kvällarna? 
 
Kontrollen över vissa saker var absurdt. Jag fick inte hjälpa till att städa för jag gjorde det inte på rätt sätt. Jag gjorde fel när jag lagade mat, jag gjorde fel när jag städa efter att jag hade lagat mat. 
 
Utåt var allt bra. Jag var aldrig den som ville vara tyst när vi väl tjafsade. Jag ville skrika stampa och gråta när det var något som gjorde mig upprörd eller när vi bråkade. Han tillät mig inte. Han sa att det är pinsamt. 
Det fanns en person som jag kunde prata om våra bråk. Att jag inte orkade med att bråka längre. 
Men han hörde vad vi sa en kväll, och var förbannad dagen efter. Han sa att han var sårad, att jag hade sårat honom. 
 
Skuldkänslor efter skuldkänslor packade han på mig. Han sa att jag inte fick prata med mina killkompisar, att jag inte fick prata med min vän om sakerna som hände i vårt förhållande. Att jag alltid ville prata ut om något efter jag hade vart med henne. Han ville inte att jag skulle träffa henne mer. Jag slutade aldrig umgås helt med min vän, men det minskade med en hel del. 
 
Mina föräldrar fick aldrig veta någonting om hur det var. Jag bodde inte hemma och tyckte inte att det var någonting som de behöve beröras med. Jag kunde inte ta blickarna från min mamma när jag berättade något. När hon blev upprörd så tonade jag ner det. Sa att jag fick det att låta mycket mycket värre än vad det var. Tillslut berätade jag inte någonting. Jag sa en gång till min mamma att jag inte fick vara med att städa för jag gjorde fel. Mamma undrade om han var kontrollerande över det, att jag skulle akta mig för att det inte skulle gå över på mig. Jag blev arg och sa att det skulle aldrig hända. 
 
Det hade redan hänt 
 
 
 
De sista veckorna av han och mitt förhållande är väldigt suddigt. Bråk efter bråk, att han inte litade på mig eskalerade. Jag gav han min tillit genom att stänga inne mig själv i min vardag. Jag avstod från all sällskap förutom när jag var i hans sällskap. De två sista veckorna spenderade jag i skolan med min klasskamrat och pluggade. Han blev mer och mer misstänksam och jag blev mer och mer trött på det. 
 
Jag hade fått min lägenhet vid den här tiden också. Han sa till mig "Om jag någonsin hittar en kille i din lägenhet kommer jag misshandla honom och det är på ditt samvete."
 
En fredagskväll var det droppen för mig. Mina två närmsta vänner hade både börjat fråga mer om hur det egentligen var för oss. De fick mig att sluta vara blind. Att öppna upp ögonen och faktiskt inse vilken situation jag befann mig i. Jag befann mig i min väns lägenhet. Det var efter att vi hade bråkat ännu en gång om att jag satt och pluggade med henne för mycket, jag bad han att möta mig vid kungsportsplatsen och jag gjorde slut. Han sa att han skulle ändra sig, att jag inte var den första som har sagt till honom om att han inte kan betee sig såhär. Att jag var den rätta. Att jag måste sluta se problemen och se möjligheterna till att det ska bli bättre. 
 
Jag stod på mig, jag ville inte vara med han längre. Jag orkade inte mer. 
Han sa till mig hur jag skulle sörja. Att man skulle vara hemma och inte vara ute och festa efter att man har gjort slut. 
 
Maj 2013, en månad efter vi hade gjort slut. 
 
Det är svårt för mig att skriva om det som var bra i förhållandet. Dels för att det var så jävla bra att hjärtat nästan spricker av bara tanken. Dels för att jag vill inte se tillbaka till det som var bra. Men mesta delen att det var det som gjorde att jag blev blind. 
När jag berättade för mina vänner och min familj att vi hade gjort slut var den främsta reaktionen "men ni var ju så otroligt kära!" "Jag kan inte tro det" "Vad va det som hände?" 
 
Eftersom jag aldrig berättade för vänner i min närhet om vad det var som pågick i mitt liv med honom förstår jag att det inte var någon som hjälpte mig. Jag kunde säga saker som kanske borde ha gett en mer reaktion än vad det gavs, men eftersom jag hela tiden försvarade honom var det ingen som gjorde något. Jag klandrar absolut inte mina vänner, jag älskar dom för att de stöttade mig och fortfarande gör när jag öppnar upp mig mer och mer om denna episoden i mitt liv. 
 
Jag är glad att jag kunde ta mig därifrån. För att gå i ett förhållande varje dag och undra vad man ska ha för slags bråk när man kommer hem. Att man panikstädar direkt efter att man har stökat ner, allt för att slippa ytterligare ett bråk. Att man hellre väljer att vara hemma alternativt dra sig undan från allt socialt umgänge för att det inte ska bli ett bråk igen. Att gå runt med magont varje dag och få en lättnadkänsla när man märker att människan i ens förhållande är på glatt humör. 
 
Jag kan också se med skräck i tillbakablicken att jag totalt förändrades som person. Jag gick från att vara den sociala och kramiga tjejen till en som ryggade undan för all sorts berörhet av det andra könet. Att jag blev rädd för mitt sommarjobb då jag visste om att jag skulle jobba med hälften killar. Att jag tappade alla mina vänner för att jag vågade helt enkelt inte ta kontakt med dom. Jag var rädd för att råka säga något som inte skulle komma ut. 
 
Därför ber jag er, ha ögonen öppna för hur era närmstas relationer ser ut. Att det oftast finns mer under ytan än vad man tror. Att det behövs oftast en push för att människan i fråga ska kunna själv förstå hur de har det. 
 
Min födelsedag juni 2013 
 
Att allt detta har hänt mig är något jag fortfarande bearbetar. Jag har som tur var människor som fortfarande tillåter mig att prata om det som hände mig. Det finns ingen tabu om vad som händer när man blir blind. Jag erskänner mer för mig själv just nu om hur det egentligen var än vad jag någonsin har gjort innan. 
Jag är inte rädd längre, jag vill aldrig träffa människan i fråga igen. Men jag är inte rädd längre. 
 
Notera att jag inte tycker att ni ska hålla er borta från badoo om ni vill använda sidan, jag har träffat individer där som jag troligtvis aldrig skulle ha träffat annars. Kör på!
 
Nu ska jag pallra mig ut på stan-promenad med min fina brutta. Imorgon är det december, jag har knappt användt min tjockaste vinterjacka. Hur fint är inte det? 
 l
 
De passar ypperligt bra på ens kropp