Varje dag med i tenta veckan startar man med en stor kopp kaffe.
 
 
För att sen sätta sig i biblioteket och skriva, låtsas om att man inte tar kort för de andra som sitter vid ens bord. Man kan ju inte bevisa att man har ett sådant stort ego. Eller? 
 
 
Sen tappar man intresset och efter fem timmar av att inte ha gjort någonting typ börjar man rita. Tyvärr resulterar det till att pennan tar slut på bläck (kanske det är ett tecken) och målningen lämnas oavslutad. 
Idag är jag trött på min själv.
Att jag aldrig stannar hemma om kvällarna, och ännu mindre aldrig sover hemma längre.
Att jag sitter på mitt lägenhetsgolv just nu i mjukisbyxor när jag borde laga middag. 
Att jag inte har skött min skola det senaste utan har varit ute/inte sovit hemma.
 
Jag är trött på det faktum att jag har bott i min nya lägenhet i en vecka nu, men att den fortfarande står i lådor. Detta för att jag inte har orkat ta tag i mitt liv så att det kan bli en lägenhet till slut och attan ska kunna få möjligheten till att hitta saker här hemma igen.
 
 
Men vet ni vad? Allt detta är jätte okej. Alldeles jätte okej. För ibland får man vara trött på sig själv och sitt liv för att kunna uppskatta livet lite extra.
 
 
 
 
 
Jag valde idag att skaffa mig en septum piercing. En piercing som mitt lilla piercinghjärta har tänkt på länge. Jag hade i våras fyra piercingar, men på grund av olika olycksfall har jag bara en kvar. Eller nu har jag två. Jag väljer att smycka min kropp på detta sätt för att jag, utav den enkla anledningen, tycker att det är så förbannat fint. Men jag undrar en sak. Jag har vänner som inte delar min tanke om att jag ska eller inte ska ha en sådan här piercing. Under ett facetime samtal bestod den mesta tiden av att de skulle "hetsa" mig om min piercing. De använde till och med sig av frasen "mobba henne tills hon tar ut den". 
 
Jag ville bara skrika.
 
Men jag vet hur mina vänner är.
 
De hetsar, det är vårt sätt. Jag visste vad som skulle komma när jag visade de piercingen. Jag visste att jag skulle få klagomål. Men jag har som sagt ett litet piercinghjärta inom mig. Jag tycker att det är förbannat fint. Jag vet att jag inte kommer att få mina vänner att vända sig, och det ska dem inte heller. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle bli innerligt ledsen över vad de sa. Över det faktum att de klagar på mitt utseende. För er kanske det är en självklar lösning på detta fallet, säg upp kontakten. 
 
Men är det verkligen så enkelt ibland? Att bara resa sig upp och gå från ett sällskap som man dag in och dag ut i minst ett halvår umgåtts med, en grupp människor som på så många andra nivåer gör en glad. Som tar en med på äventyr. Som får en att skratta. Jag berättar för min vän som var med mig och i piercingstudion, hen undrar vad jag gör med dessa människor. Jag försvarar och försvarar. "Hade de inte haft så många andra bästa sidor hade de varit enklare". Men nu stannar jag kvar. För de är mina klippor, även om de låter mig falla ibland.