Det är fint att ha fjärilar i magen. För en inidivid som man har kännt i cirkus fem dagar. Fem dagar och du svep mig lite under fötterna. Du har långt hår, tatueringar ut till fingertopparna, är så många år äldre, och får mig att le. Du bor inte ens i sverige, du bor tre timmar lång busstur upp till norge. Men du får mig att le sådär finurligt och fult som man gör när man får sms av någon som man bara har känt i fem dagar men vill prata varje sekund med. 
 
I försök att innerligt hålla uppe en fasad av att jag inte kan falla för någon så hoppar du över den. Helt plötsligt står du där. Berättar allt som du ska ta med mig på. Berättar och ler. Det finaste är att jag tror på dig, jag tror att du kommer vara min sommarflirt som du så charmigt frågade om du fick vara tidigare idag. Jag tror på dig när du säger att du vill packa ner mig i din ryggsäck och ta mig med dig. Jag tror på dig när du ler.
 
Jag försöker liksom hålla uppe min tanke om att det inte är värt det att åka tre timmar för att träffa dig, rädd för tanken att jag helt plötsligt ska tycka att det är värt det. Orolig på ett sådant sätt. Det har gått fel för många gånger för att jag enkelt ska kunna kasta mig ut. Men jag vill berätta allting. Jag vill liksom spy ut allting som har gått fel i mitt liv, som har gjort mig till den jag är idag. Som skrapar på mina rädslor. Som skrapar på mig. Som gör att jag blir orolig för att jag ska tycka det helt plötsligt är värt det. Men som också undrar om det är värt det för mig att låta dig komma nära när du till hösten kanske inte längre är i Sverige. 

Kommentera

Publiceras ej