Denna sommaren har varit en av de mest intressanta somrarna i mitt liv, det kanske inte har hänt massa nytt och spännande. Jag har tillexempel inte varit i något annat land och klättrat i berg och badat i vattenfall, jag har spenderat min sommar på jobbet, på puben och hemma i min lägenhet. Jag har absolut inte sovit ut eller vilat utan jag har spenderat mina nätter med att vara ute och ränna. Jag har suttit och diskuterat över öl, jag har dansat och levt livet ungefär exakt så som man ska göra när man har ett restaurang jobb.
Men det som har varit det mest intressanta med denna sommaren är människorna jag har träffat. Jag har träffat väldigt mycket mer nytt spännande folk som jag, även om detta inte är första året jag jobbar här, inte visste om jobbade på samma arbetsplats som mig. Jag har fått en inblick i hur man som människor är så otroligt olika från varandra även om man har delat intresse över vissa saker.
När jag började säsongen höll skolsäsongen fortfarande på i min vardag. Jag kom till mina klasskamrater och var helt förvånad över hur mina arbetskollegor kunde sitta och säga sådana där saker, de kunde inte förstå varför jag forsatte att umgås med människorna som fick mig att bli så frustrerad. Jag vet själv inte men nu har de växt på mig, detta är människor som har satt sig under min hud på ett bra sätt. Jag tycker om dom, men jag håller inte med dom.
Men! Jag har inte satt mig här (i en liten stress över hur mycket klockan är då jag behöver gå till jobbet strax och jag har ännu inte gjort mig iordning) för att förklara min vänskapsrelation med dessa människor. Den händelsen jag har tänkt på sen den utspelade sig igår är när min då kära vän kom och bad om två ciggaretter till han och min andra vän. Jag är inte den som nekar mina vänner en ciggarett om de ber om det, men jag valde att inte ge min vän de två ciggaretterna som han bad om. Varför detta kan man tro?
Jo för under kvällens gång hade min vän stört sig på att jag valde att röka istället för att ta en snus som jag då gör oftare (jag vet, dåliga vanor) än att röka, vännen väljer att gladeligen klaga på mitt val och jag väljer att enkelt svara "ja, jag ska röka". Personen i fråga säger inte mer och detta att han klagar på att jag röker är en vanlig sak, jag lägger inte så mycket värdering i att han tycker fel. Han snusar och röker själv och detta är bara ett beteende han har på sig själv.
Det som fick mig att bli irriterad var när han senare, på puben, väljer att krama mig bakifrån och be snällt om att kunna få en ciggarett när han då tidigare under kvällens gång har klagat över att jag gör det själv. Jag slår tillbaka med hans egna ord och säger "du röker ju aldrig, det sa du ju innan".
Han fortsätter och tycka jag är hel knäpp och frågar om och om igen om jag skämtar eller inte. Detta gjorde jag ju såklart inte och han gick därifrån halv munter. Men det intressanta är mina vänninors reaktion efteråt. Alla tyckte att jag gjorde rätt för sig och blev förvånad över att jag stod på mig så länge. Men varför skulle jag inte göra detta?
Nu blir jag alldeles för sen till jobbet för mitt egna bästa. Men detta har gjort att ett frö har grott i mig, hoppas att någon som fortfarande är klar får tanken om att stå upp för sitt egna bästa och faktiskt gör det.
