Jag valde idag att skaffa mig en septum piercing. En piercing som mitt lilla piercinghjärta har tänkt på länge. Jag hade i våras fyra piercingar, men på grund av olika olycksfall har jag bara en kvar. Eller nu har jag två. Jag väljer att smycka min kropp på detta sätt för att jag, utav den enkla anledningen, tycker att det är så förbannat fint. Men jag undrar en sak. Jag har vänner som inte delar min tanke om att jag ska eller inte ska ha en sådan här piercing. Under ett facetime samtal bestod den mesta tiden av att de skulle "hetsa" mig om min piercing. De använde till och med sig av frasen "mobba henne tills hon tar ut den".
Jag ville bara skrika.
Men jag vet hur mina vänner är.
De hetsar, det är vårt sätt. Jag visste vad som skulle komma när jag visade de piercingen. Jag visste att jag skulle få klagomål. Men jag har som sagt ett litet piercinghjärta inom mig. Jag tycker att det är förbannat fint. Jag vet att jag inte kommer att få mina vänner att vända sig, och det ska dem inte heller. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle bli innerligt ledsen över vad de sa. Över det faktum att de klagar på mitt utseende. För er kanske det är en självklar lösning på detta fallet, säg upp kontakten.
Men är det verkligen så enkelt ibland? Att bara resa sig upp och gå från ett sällskap som man dag in och dag ut i minst ett halvår umgåtts med, en grupp människor som på så många andra nivåer gör en glad. Som tar en med på äventyr. Som får en att skratta. Jag berättar för min vän som var med mig och i piercingstudion, hen undrar vad jag gör med dessa människor. Jag försvarar och försvarar. "Hade de inte haft så många andra bästa sidor hade de varit enklare". Men nu stannar jag kvar. För de är mina klippor, även om de låter mig falla ibland.
Kommentera