Jag ska erskänna en sak.
Jag är lite avundsjuk på alla som har någon att vara med. Någon som kommer och hälsar på, pussar en på pannan och som bara finns där. Det gör lite ont i hjärtat när jag inser från tid till tid att jag inte har någon. Att jag som alltid har haft någon, inte har haft någon på nästan ett år. I mars har jag varit singel i ett år. Jag har liksom snubblat över människor. Men ställt mig upp lika snabbt.
För några månader sedan läste jag ett blogginlägg där personen i fråga gjorde slut med kärleken. Vid det tillfället insåg jag att det var exakt det jag behövde göra också. Jag behövde ha ett förhållande med sig själv, hur klyschigt det än låter. Jag var beredd på detta. Var nöjd med detta.
Men nu är jag inte så säker på det längre.
Att världen är skapad för två är svårt att undgå när man är singel. Det petar i en hela tiden. Om det är för att äta middag eller krogen. Alla är med största sannolikhet ute efter att hitta någon att spendera kvällen med. Så varför? Varför stannar man bara inte hemma och njuter av sitt egna sällskap ett tag.
Det är jätte skönt att bara vara hemma ensam ett tag, det tycker jag i alla fall. Men nu börjar jag klättra på väggarna.
Mina vänner säger "men du har ju oss tjejer". Ja. Absolut. Det har jag. Jag älskar er för det. Men ni alla har pojkvän/flickvän. Eller i alla fall någon att spendera natten med. Men åt det andra hållet älskar jag att vara singel. Att man bara har sig själv att tänka på. Jag behöver inte bry mig om när jag kommer hem, jag behöver inte bry mig om vad jag gör, jag kan göra allt för mig själv. Jag behöver inte förlora mig i någon annan. Inte glömma av vem jag är. Inget kompromissande. Det är så jäkla skönt.
Men sen kommer den stunden när det är bara så jäkla skönt att krypa nära någon i soffan, eller veta att det är någon som väntar på en där hemma. Som pussar en på pannan. Som får en att vilja kompromissa.
Kommentera