Den värsta känslan som någonsin finns är att inte bli trodd. Att ha någon säga till en att man ljuger. När man så bevisligen inte gör sådant. En person som man trodde man kände. En person som man trodde kände mig. Hade personen känt mig hade den tagit sig tid till att lyssna på vad jag har att säga, lyssna på när jag berättar att jag inte alls har ljugit. Lyssnat på mig och tagit sig tid till att prata. Det kanske är mycket för dig nu, det förstår jag. Det kanske är därför du tar ut det på mig, enklare så. Om detta är fallet vill jag på ett sätt tacka dig, för du känner att du kan göra det med mig. För det är så man kan göra med folk man känner. Du och jag har inte känt varandra i evigheter, i mindre än ett år. Men det var ett par jävla bra månader. Mycket skratt, du har vart min klippa i många av dem. Men det kanske bara blev så. Det kanske inte blev mera.
Jag lyssnar på min nyfunna vän som berättar om sitt bråk. Hur de var bästisar och bundis men hur de sedan bråkade. Bråkade i två hela år och nu återkommer till kontakten. Det kanske är så lång tid eller längre som det kommer att ta för dig att lyssna. Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. Jag tror vi kommer få en jobbig sommar i så fall. Jag skriver till dig att du betyder. Att du har vart den som betyder mest av vännerna jag har sen i sommras. Skriver att jag finns där när och om du vill prata. Lämnar det så. Du har inte svarat än.
Kommentera